Tankar en måndagskväll..

Ju närmare förlossningen jag kommer ju närmare kommer jag också mina känslor som jag skjutit upp i månader..

Jag är så arg, så fruktansvärt arg, besviken och ledsen på hur Joakim bara kan välja bort ett barn. Ett barn som vi tillsammans planerat och skapat som ett syskon till Elise. Och nu vill han inte ha med det och göra, sitt eget kött och blod.

För en vecka sedan fick jag ett sms av honom att han vill göra faderskapstest. Ett faderskapstest på ett barn som han vet är hans eget. Visst om han vill ha det på ett papper så är det absolut inget problem och det var inte det som gjorde mig arg, ledsen och besviken utan han la även till att han H O P P A S att det inte är hans barn. Kan ni förstå? Han önskar att barnet, som är hälften honom inte är det.

Varför? Det måste ha och göra med, som vanligt när det gäller honom, att det enklast om det inte är hans barn. Då slipper man ansvar. Men hur mycket förlorar man inte när man väljer bort ett barn? Finns inget starkare och finare än kärleken till sitt barn.

Och jag kan inte förstå hur det ska gå till, ska han i augusti nästa år gå till förskolan och hämta hem Elise och så står lillasyster där på gården kvar och ser dom två gå? Åh blir så ledsen av bara tanken av det. Fyfan..

Men det är långt tills dess och vi hinner förhoppningsvis bearbeta känslorna innan, alla tre. För det kommer garanterat påverka en då fyraårig Elise också.