När olyckan är framme

Vid elva idag så ringde de från förskolan och berättade att Elise hade ramlat och slagit i huvudet. Första gången jag får ett sådant samtal och det var många tankar som hann komma innan jag fick reda på hur det låg till.

När de ringde blödde det fortfarande och hon var väldigt ledsen men vi kom överens om att avvakta tills hon lugnat ner sig och personalen kunde kolla på såret innan jag satte mig på en tunnelbana i ”onödan”. Efter ca 20 minuter så ringde de igen och sa att det var lugnt och det hade slutat blöda och såg inte djupt ut så hon fick vara kvar på förskolan.

Restan av dagen hade gått bra och det hon tyckte var jobbigt var att det var blod kvar i håret. Så när vi kom hem badade hon och jag fick se såret. Då började det blöda igen och jag tyckte att det var svårt att avgöra om det behövde tejpas ihop eller om det självläker så vi åkte in till närakuten i gullmarsplan och så fick en sjuksyster kolla på det. Hon sa att det fixar sig själv men att vi skulle komma tillbaka om det varar eller öppnar sig igen om två dagar då småsår lätt får infektioner.

Jag hoppas att det var både mitt första och sista samtal av den karaktären för fy vad jobbigt det är att inte veta vad som händer och få vara där när ens barn har oturen och gör sig illa!