Sömn

Det där med sovrutiner.. När Elise var fem månader flyttade hon till eget rum. Hon har ända från födsel sovit i egen säng och har sedan dess sovit hela nätter.

Hon har kortare perioder då hon vaknar på nätterna och vill äta en falska välling men oftast sover hon 19-7.

Nu till mitt dilema, sedan november har hon sovit i min säng v a r j e natt.. Det är supermysigt att somna och vakna tillsammans men där emellan är allt utom mysigt. Hon sparkas, slåss, rullar runt och vaknar flera gånger per natt och vill att jag ska leta efter nappen eller snutten.

Vi sover alltså mycket bättre båda två var för sig men mitt närhetsbehov i höstas har förstört väldigt mycket då hon nu vägrar sova i sin egen säng. De gånger jag har lyckats övertala henne att somna där har det inte dröjt mer än ett par timmar innan hon kommit över och sparkandet startar.

Vet inte hur jag ska lösa det här, om jag antingen ska bita ihop och låta henne sova med mig eller om jag ska ta fighten och få henne att sova i sitt rum hela nätter igen.

Tänker att det sista skulle vara bäst, mest för Elise som inte ska behöva vakna sen av bebis som ska matas x antal gånger per natt. Men ändå drar jag mig för att ta tag i det..

Kan inte någon annan komma och ta tag i det här åt mig? Haha. Ett preggo behöver sin sömn och inte bråkas med en envis tvååring på nätterna..