Jag hade en känsla av att så fort Elise lades upp på mitt bröst skulle jag bli en annan person – jag skulle bli mamma. Under hela graviditeten gick jag och undrade och fantiserade om hur jag skulle bli. Och så kom hon och jag var ju precis den samma som jag var innan hon kom. Jag blev ju inte annorlunda och det kom lite som en chock för mig. Vet inte vart jag hade fått det i från men nu i efterhand så förstår jag ju att jag är jag, jag har bara fått ett barn in i mitt liv.
Och det där med kärleken för mitt nyfödda barn. Jag förväntade mig en stark kärlek som skulle göra att jag stortjöt av gråt när Elise lades upp på mitt bröst men riktigt så blev det ju inte heller. Jag varken grät eller kände en enorm ”upp över öronen” kärlek. Såklart älskade jag mitt barn men det tog ungefär tre veckor innan jag kunde känna den kärleken jag känner nu. Och oj vad jag kände mig som en dålig mamma som inte avgudade mitt barn från första stund men nu har jag förstått att det är vanligt att det tar tid. Jag hade inga tecken på förlossningsdepression (vilket jag kollade upp onödigt många gånger) men ville så gärna känna den där fantastiska kärleken till mitt barn. Och när den kom så kom den ordentligt!
Att bli mamma är det bästa som någonsin har och kommer att hända mig. Jag väljer mamma-livet framför allt i hela världen. Jag vill inte göra karriär eller hänga på krogen. Jag vill vara hemma med min familj.
