My Björnemalm

Alla dessa vakna nätter, varför kommer alla de jobbiga tankarna fram på natten när jag behöver sova..

Egentligen är det inte så konstigt då jag går igenom mycket jobbiga saker på olika plan just nu. Vet inte hur öppen jag ska vara med saker men jag mår bra av att skriva av mig och om det hjälper en endaste människa att inte känna sig ensam (som man lätt gör) så är det värt att ”lämna ut mig”.

Jag är alltså ensam i en graviditet med andra barnet. Jag ångrar inte för allt i världen att jag valde att behålla barnet när pappa J valde att lämna i vecka 11. Jag hade hunnit knyta an till lillasyster och var så lycklig att det var inget alternativ till abort. Men självklart önskar jag att förutsättningarna hade sett annorlunda ut. Jag tror, och vet, att jag kommer att klara av att vara ensam med två barn, men jag ser inte bara fram emot det med glädje. Jag vet att det kommer att vara tufft i perioder, kanske lite varje dag. Det skulle vara skönt om man kunde få en glimt av hur det kommer att se ut om ett halv år, har bebis kolik? Sover bebis på nätterna? Är bebis helt frisk?

Men det går ju inte och jag mår inte bättre av att överanaylsera och försöka tänka mig hur det kommer att vara att rodda med två barn ensam. Det leder ingenstans för jag har inget facit.

Det andra som även tar upp mycket tid och energi av mig är att vi genomgår en rättsprocess. Jag stämmer pappa J på vårdnaden och boendet av Elise. Här kommer jag aldrig att gå in på detaljer om varför men olika anledningar har gjort att jag valt att ta den sista utvägen. Mitt mål är inte att Elise ska bo med mig på heltid för alltid utan målet är att hon ska bo med pappa J 50% men idag finns inte dom förutsättningarna för att det ska fungera.

Elise reagerar självklart på att inte ha en nära relation med sin pappa som hon är van vid och det är något som tar hårt på mig. Men det här kommer i slutändan att bli bra, det är bara vissa saker som måste gås igenom.

Jag hoppas att rättsprocessen är klar innan lillasyster föds så att vi efter det kan jobba framåt och vet vilka förutsättningar som finns. Steg ett är en muntlig förhandling den 10 april. Om vi inte kan enas om något då så bokas det in en huvudförhandling.

Så som sagt har jag mycket hjärnspöken om hur allt kunde varit, hur det kommer att bli och vad jag önskar för mina barn..