Flaskmata/amma

Denna gång har jag bestämt mig för att flaskmata redan från start. Jag gav det en ärlig chans med Elise men efter 2,5 månad så gick det bara inte mer. Det fungerade rent praktiskt, hon gick upp i vikt som hon skulle, det gjorde inte ont eller var något sådant fel utan det var psykiskt jobbigt för mig. Extremt jobbigt. Jag hatade det, varje gång hon blev hungrig så växte en otroligt jobbig känsla i mig och jag bara önskade att det var över så fort hon började att äta.

Jag minns att jag stod vid ersättningshyllan så många gånger och önskade att jag tog en förpackning men varje gång gick jag därifrån tomhänt. ”Man ska ju amma”.. Tills en gång när vi var och storhandlade och vi åter igen stod vid hyllan och Jocke gick fram tog ett packet och en flaska och så åkte vi hem. Och Gud vilken befrielse det var, jag behövde att någon annan tog beslutet åt mig och där och då bestämde och lovade jag mig själv att om jag får turen att få ett barn till så ska jag inte amma,

Självklart, precis som barnmorskan sa i början av denna graviditet, så kan mina känslor och min inställning ändras under graviditeten men det har den inte gjort. Jag känner fortfarande samma befrielsekänsla över att inte ha ett krav på att amma. Jag mår bra i det beslutet och kommer att be barnmorskan skriva i journalen till förlossningen att jag vill ha en tablett för att avstanna mjölkproduktionen direkt.

Men oj vad mycket motstånd jag har mött av mitt beslut. Av min närmaste familj som lever kvar i att ”amma är bäst”. Och undrar om jag inte ska göra det för bebis skull, bara lite, kanske bara första råmjölken.. Blir så trött på att förklara och försvara mig kring amningen. Speciellt till de som var där under perioden jag mådde dåligt av det med Elise. Jag har tänkt igenom det här noga och hade det funkat så hade jag gärna gjort det. Så mycket mer praktiskt att alltid ha färdig mat med sig och inte behöva släpa på flaska, pulver och termos eller ha koll på micros osv, men detta känns rätt för mig och min bebis!