Jag har aldrig varit ensam, aldrig bara varit jag i hela mitt liv. Många säger åt mig att jag ska ta vara på tiden nu och lära känna mig själv, ta reda på vem jag är och vad jag vill. Men jag känner mig halv, som att en bit av mig saknas.
Sakta, sakta bygger jag upp mig själv och det känns mer okej att vara själv. Men jag lever för tvåsamheten. Jag vill vara del av någon annan, jag förstår att det är viktigt att kunna vara själv (hade sparat många bråk under åren hehe..) men jag vill hitta någon att spendera mitt liv med.
Jag mår bra, jag är lycklig i grunden och tacksam för allt och alla jag har men känslan av att sakna någon tar över ibland.
Samma känsla här.. Men själsfränden finns där ute någonstans! 🙂